|
Varifrån kommer meningsskiljaktigheterna? [Ledare i "Folkets Dagblad" den 27 februari 1963]
Sedan sista hälften av november 1962 har de i snabb följd gjort ett stort antal uttalanden med angrepp på Kinas kommunistiska parti och andra broderpartier och publicerat många därmed sammanhängande inre partidokument. De följande är bland de viktigaste. Thores tal vid FKP:s CK:s plenum den 14 december 1962; rapport om problem rörande det internationella läget och den internationella kommunistiska och arbetarrörelsens enhet, avgiven vid FKP:s CK:s plenum den 14 december 1962 av R. Guyot, ledamot av FKP:s politiska byrå; resolution om problem rörande det internationella läget och den internationella kommunistiska och arbetarrörelsens enhet, antagen av FKP:s centralkommittés plenum den 14 december 1962; ledarartikel av R. Guyot i L'Humanité, organ för FKP:s centralkommitté, den 9 januari 1963; artikeln "Krig, fred och dogmatism", som samma dag offentliggjordes i France Nouvelle, en veckotidskrift som utges av FKP:s centralkommitté; tio på varandra följande artiklar i L'Humanité, som under tiden 5-16 januari 1963 namngav och angrep Kinas kommunistiska parti; artikeln "I vilken epok lever vi?", införd i France Nouvelle den 16 januari 1963; broschyren "Den internationella kommunistiska rörelsens problem", utgiven av FKP:s centralkommitté i januari 1963, och innehållande femton dokument med angrepp på Kinas kommunistiska parti, vilka under de tre senaste åren skrivits av FKP:s ledare, däribland Thorez tal vid broderpartiernas konferens i Moskva 1960 och den rapport han därefter avgav om moskvakonferensen till FKP:s centralkommittés plenum. R. Guyots artikel i L'Humanité den 15 februari 1963. Huvudinnehållet i dessa uttalanden har redan publicerats i "Folkets Dagblad" den 24 februari. Det är av dessa uttalanden uppenbart att Thores och andra franska kamrater varit särskilt energiska i den antikinesiska kör som nyligen låtit sig höras och i tävlingskampanjen mot Kinas kommunistiska parti och har överglänst många andra kamrater i angreppen mot detta parti. Vid sidan om sina angrepp mot oss har Thorez och andra kamrater riktat illvilliga angrepp mot Albaniens arbetsparti och läxat upp broderpartierna i Korea, Burma, Malaya, Siam, Indonesien, Vietnam och Japan. De har till och med gått så långt, att de angripit den nationella frihetsrörelsen, som hjältemodigt kämpar mot imperialismen och kolonialismen. De har på baktalares sätt påstått att de "sekteristiska och äventyrsmässiga" ståndpunkter, som intagits av Kinas kommunistiska parti, "har funnit genklang i vissa kommunistpartier, särskilt i Asien, och inom nationaliströrelser" och att de "ger näring åt de vänstertendenser, som ibland förekommer i dessa partier och rörelser". Vissa franska kamraters inställning till de förtryckta nationernas revolutionära sak är verkligen upprörande. De har i sanning gått till ytterligheter i brytandet av den internationella kommunistiska rörelsens enhet. Kinas kommunistiska parti har länge ansett och anser fortfarande att meningsskiljaktigheter mellan broderpartier bör och måste lösas inom våra egna led och genom grundlig och kamratlig diskussion och överläggningar på likställd fot i överensstämmelse med de principer som fastställts i moskvadeklarationen och moskvauttalandet. Inte vid något enda tillfälle har vi varit de första att rikta offentlig kritik mot något broderparti eller att framkalla offentlig debatt. Icke dess mindre gör sig den skyldig till felberäkning som tror att han kan utnyttja vår riktiga ståndpunkt till att efter behag rikta offentliga angrepp mot Kinas kommunistiska parti utan att få den bakläxa tilltaget väl förtjänar. Vi vill gärna göra klart för de kamrater som självsvåldigt angripit det kinesiska och andra broderpartier, att broderpartierna är jämställda. Eftersom ni offentligen slagit till mot Kinas kommunistiska parti har ni ingen rätt att begära att vi skall avhålla oss från att svara er offentligt. Likaledes har de albanska kamraterna full och lika rätt att svara er, eftersom ni riktat offentliga och illvilliga angrepp mot det albanska arbetspartiet. Vissa kamrater i broderpartierna talar just nu om att inställa den offentliga polemiken, men fortsätter samtidigt att angripa Kinas kommunistiska parti och andra broderpartier. Denna hycklande hållning innebär i verkligheten att endast de har rätt att angripa andra och att det är otilllåtligt för andra att svara. Sådant går inte för sig. Som ett gammalt kinesiskt ordstäv säger: "Artighet kräver gensvar. Det är oartighet att inte ge sedan man tagit emot". Allvarligt talat, anser vi det nödvändigt att uppmärksamma de som angripit Kinas kommunistiska parti på denna punkt. I sina angrepp mot Kinas kommunistiska parti har Thorez och andra kamrater berört vår epoks karaktär, värderingen av imperialismen, krig och fred, fredlig samexistens, fredlig övergång och andra frågor. En närmare granskning visar att de därvid endast upprepat andras utslitna argument. Eftersom vi redan bemött deras felaktiga argument i dessa frågor i vara ledarartiklar under rubrikerna "Arbetare i alla länder, förena er till kamp mot vår gemensamme fiende!", "Meningsskiljaktigheterna mellan kamrat Togliatti och oss" och "Låt oss enas på grundval av moskvadeklarationen och moskvauttalandet!" samt i ledarartikeln "Leninism och modern revisionism" i tidskriften Röda Fanan är det inte nödvändigt att gå igenom samma frågor om igen. Det är värt att påpekas att Thorez och andra kamrater i sina tal, rapporter och artiklar använder en massa ord till att förvränga fakta, förblanda rätt och orätt och vilseleda folket, för att på det sättet söka göra Kinas kommunistiska parti ansvarigt för undermineringen av den internationella kommunistiska rörelsens enhet och splittringens framkallande. De upprepar i oändlighet att meningsskiljaktigheterna i den internationella kommunistiska rörelsen "orsakats särskilt av de kinesiska kamraterna" och att meningsskiljaktigheterna uppkommit därför att de kinesiska kamraterna "ännu inte i det väsentliga godtagit teserna från Sovjetunionens kommunistiska partis XX. kongress De gör också gällande att ju längre tid som förflutit sedan broderpartiernas första och andra konferenser i Moskva desto mera har de kinesiska kamraternas ståndpunkt "avvikit från de teser som de icke dess mindre godkänt och röstat för". Eftersom Thorez och andra kamrater har tagit upp frågan, om vem som är ansvarig för uppkomsten av meningsskiljaktigheterna inom den internationella kommunistiska rörelsen, så låt oss diskutera den saken. Varifrån kommer meningsskiljaktigheterna inom den internationella kommunistiska rörelsen. Thorez och andra kamrater förklarar, att dessa meningsskiljaktigheter uppkom därför att Kinas kommunistiska parti inte accepterade teserna från SUKP:s XX. kongress. Denna förklaring är i sig ett brott mot de i moskvadeklarationen och moskvauttalandet fastställda principer, som är vägledande för förhållandet mellan broderpartierna. Enligt dessa bägge dokument, som vi alla var överens om, är broderpartierna likställda och oberoende i förhållande till varandra. Ingen har rätt att kräva att alla broderpartier ska godkänna något som helst annat partis teser. Ingen resolution från någon kongress i något av partierna kan tas såsom den internationella kommunistiska rörelsens gemensamma linje eller vara bindande för andra broderpartier. Om Thorez och andra kamrater är villiga att godta ett annat partis synpunkter och resolutioner, är det deras sak. Kinas kommunistiska parti har alltid ansett att de enda gemensamma handlingsprinciper, som kan ha bindande kraft för oss och alla andra broderpartier, är marxismen-leninismen och de gemensamma dokument, vilka enhälligt antagits av broderpartierna, men inte resolutioner från kongresser i något broderparti eller något annat. SUKP:s XX. kongress hade såväl sina positiva som sina negativa drag. Vi har givit uttryck åt vårt stöd för dess positiva drag, vad de negativa dragen angår, nämligen de felaktiga uppfattningar som framlades i vissa viktiga principfrågor angående den internationella kommunistiska rörelsen, har vi hela tiden haft andra åsikter. Vid överläggningar mellan de kinesiska och sovjetiska partierna och vid möten med broderpartierna har vi inte gjort någon hemlighet av våra åsikter och har klart redogjort för våra meningar vid många tillfällen. I den internationella kommunistiska rörelsens intresse har vi emellertid aldrig offentligen diskuterat dessa frågor, och vi har inte heller för avsikt att göra det i denna artikel. Fakta är klara. Meningsskiljaktigheterna i den internationella kommunistiska rörelsen under senare år uppstod uteslutande som följd av att vissa kamrater i ett broderparti bröt mot den av alla kommunistiska och arbetarpartier enhälligt antagna moskvadeklarationen. Det är väl känt att de kommunistiska
och arbetarpartiernas sammanträde i Moskva 1957, som grundade sig
på marxismen-leninismen, avlägsnade vissa meningsskiljaktigheter
partierna emellan, nådde överenskommelse i huvudfrågor
rörande den nuvarande internationella kommunistiska rörelsen
och framlade moskvadeklarationen såsom ett resultat av kamratliga
överläggningar och kollektiva bemödanden. Deklarationen
är den internationella kommunistiska rörelsens gemensamma
program. Varje broderparti har förklarat sin anslutning till detta
program. Under någon tid efter 1957 års moskvamöte var de kommunistiska och arbetarpartierna ganska framgångsrika och effektiva i sin enade kamp mot den gemensamma fienden, framför allt mot den amerikanska imperialismen, och i sin kamp mot de jugoslaviska revisionisterna, som förrått marxismen-leninismen. Men därför att vissa kamrater i några broderpartier gjorde upprepade försök att ställa resolutionerna från ett partis kongress över moskvadeklarationen, över det gemensamma programmet för alla broderpartier, var det oundvikligt att meningsskiljaktigheter uppstod inom den internationella kommunistiska rörelsen. Särskilt vid tiden för överläggningarna i Camp David i september 1959 framförde vissa kamrater i ett broderparti en hel serie felaktiga åsikter i många viktiga frågor rörande det internationella läget och den internationella kommunistiska rörelsen, åsikter som avvek från marxismen-leninismen och bröt mot moskvadeklarationen. De motsade moskvadeklarationens vetenskapliga tes att imperialismen är de moderna krigens upphov och att "så länge imperialismen existerar kommer det alltid att finnas jordmån för aggressiva krig". De proklamerade oupphörligt att även medan den imperialistiska systemet och systemet med den ena människans exploatering och undertryckande av den andra ännu består i större delen av världen, "redan i vår tid en praktisk möjlighet skapats att slutgiltigt och för alltid bannlysa kriget ur samhällslivet" och kan "en värld utan vapen, utan arméer och utan krig" bli verklighet. De förutsade också att 1960 "skulle gå till historien som ett år under vilket mänsklighetens länge närda hopp om en värld utan vapen och arméer, en värld utan krig började bli verklighet". De motsade moskvadeklarationens tes om att vi, för att förhindra ett nytt världskrig bör förlita oss på det socialistiska lägrets, den nationella frihetsrörelsens, den internationella arbetarrörelsens och den av folkens massor uppburna fredsrörelsens gemensamma kamp för fred. De satte sina förhoppningar ifråga om världsfredens försvar till "visdomen" hos stormakternas främsta män, och menade att den innevarande epokens historiska öde faktiskt avgörs av enskilda "stora män" och deras "visdom" och att stormakternas toppmöten kan ändra historiens gång. De gjorde sådana uttalanden som: "Vi har redan mer än en gång sagt att det endast är statsledarna, som har utrustats med stor makt, som är i stånd lösa de mest komplicerade internationella frågorna." De framställde samtalen i Camp David såsom ett "nytt stadium", en "ny era" i de internationella förbindelserna och till och med som "en vändpunkt i mänsklighetens historia". De motsade moskvadeklarationens tes om att de amerikanska imperialisterna "håller på att bli världsreaktionens centrum, folkens svurna fiender". De var särskilt ivriga att lovprisa Dwight Eisenhower, den amerikanska imperialismens ledare, såsom en som hade "en uppriktig önskan om fred", som "uppriktigt hoppas att göra slut på det 'kalla kriget'", och som "är lika angelägen att säkerställa freden som vi". De bröt mot den leninistiska principen om fredlig samexistens mellan två olika samhällssystem sådan den utformats i moskvadeklarationen och tolkade den fredliga samexistensen såsom ingenting annat än ideologisk kamp och ekonomisk konkurrens. De sade: "Den oundvikliga kampen mellan de två systemen måste bringas att ta form uteslutande av en kamp mellan idéer och fredlig tävlan, som vi säger, eller konkurrens, för att använda ett ord som är mera vanligt i den kapitalistiska ordboken". De till och med utsträckte den fredliga samexistensen mellan länder med olika samhällssystem till förhållandena mellan förtryckande och förtryckta klasser och förtryckande och förtryckta nationer och hävdade att den fredliga samexistensen för olika länder är vägen till socialismen. Allt detta representerar ett fullständigt avsteg från den marxistisk-leninistiska klasskampssynpunkten. Sålunda tog de faktiskt den fredliga samexistensen som förevändning för att förneka den politiska kampen mot imperialismen för folkens befrielse i alla länder, och för att förneka den internationella klasskampen. De motsade moskvadeklarationens tes att den amerikanska imperialismen ivrigt söker att "snärja de befriade folken i nya former av kolonialism" och förkunnade vitt och brett att imperialismen kunde hjälpa de underutvecklade länderna att utveckla sin nationalhushållning i en tidigare aldrig skådad omfattning och förnekade sålunda faktiskt att det ligger i imperialismens natur att plundra de underutvecklade länderna. De gjorde sådana uttalanden som att "allmän och fullständig avrustning skulle också skapa fullständigt nya möjligheter för hjälp till de länder, vilkas nationalhushållning fortfarande är underutvecklad och behöver hjälp från de mera utvecklade länderna. Även om endast en liten del av de pengar som blir tillgängliga, genom att stormakterna inställer sina utgifter för militära ändamål, användes för dylik hjälp kunde det inleda en bokstavligen ny epok i den ekonomiska utvecklingen av Asien, Afrika och Latinamerika." De motsade moskvadeklarationens tes att i våra dagar de koloniala och halvkoloniala folkens befrielserörelser och den revolutionära kamp som föres av arbetarklassen i olika länder är mäktiga krafter i försvaret av världens fred. Och de ställde den nationella befrielserörelsen och folkens revolutionära kamp i olika länder mot kampen för världsfredens bevarande. Ehuru de då och då talade om att det var nödvändigt att stödja nationella befrielsekrig och revolutionära folkkrig, framhöll de upprepade gånger att "ett krig under nutida förhållanden oundvikligen skulle bli ett världskrig", att "även en liten gnista kan förorsaka en världsbrand" samt att det var nödvändigt att "bekämpa alla slags krig". Detta betyder att inte göra någon skillnad mellan rättfärdiga och orättfärdiga krig och att bekämpa nationella befrielsekrig, revolutionära folkkrig och rättvisa krig av alla slag under förevändning att man vill hindra ett världskrig. De motsade moskvadeklarationens tes att det finns två möjligheter för övergången från kapitalism till socialism, en fredlig och en icke fredlig, och att "de härskande klasserna aldrig kommer att frivilligt avstå från makten". Och de lade ensidigt vikt vid "den växande omedelbart möjligheten" till fredlig övergång och gjorde gällande att fredlig övergång "redan är ett realistiskt perspektiv i ett antal länder". Ur denna serie av felaktiga åsikter kan man dra endast slutsatserna att imperialismens natur förändrats, att alla dess oöverstigliga inneboende motsättningar inte längre existerar, att marxismen-leninismen är föråldrad och att moskvadeklarationen bör kastas undan. Men vilka förevändningar de än må tillgripa, vare sig de säger att man måste tala "diplomatspråk" eller visa "smidighet", kan de kamrater i ett broderparti, som sprider dessa felaktiga åsikter inte dölja sina avvikelser från marxismenleninismen eller från principerna i 1957 års moskvadeklaration och befria sig själva från ansvaret för att ha skapat meningsskiljaktigheterna i den internationella kommunistiska rörelsen. Detta är ursprunget till de meningskiljaktigheter som under senare år uppstått inom den internationella kommunistiska rörelsen. Hur kom dessa meningsskiljaktigheter att blottas inför fienden? Thorez och andra kamrater påstår att meningsskiljaktigheterna fördes inför offentligheten "i och med att Kinas kommunistiska parti på sommaren 1960 publicerade broschyren Leve Leninismen! på alla språk. Men vilka är de verkliga fakta? Sanningen är att meningsskiljaktigheterna mellan broderpartierna först togs upp offentligt inte på sommaren 1960 utan kort före samtalen i Camp David i september 1959 - den 9 september 1959 för att vara helt exakt. Den dagen utsände ett socialistiskt land, efter att ha slagit dövörat till för Kinas upprepade förklaringar om det faktiska läget och för Kinas råd, hastigt genom sin officiella telegrambyrå ett uttalande rörande en händelse vid kinesisk-indiska gränsen. Utan att göra någon skillnad mellan rätt och orätt uttryckte uttalandet "beklagande" över gränssammanstötningen och fördömde i verkligheten Kinas riktiga ståndpunkt. Det sade t.o.m. att händelsen var "tragisk" och "bedrövlig". Detta var första gången i historien som ett socialistiskt land, i stället för att fördöma väpnade provokationer av reaktionärerna i ett kapitalistiskt land, fördömde ett annat socialistiskt land som utsattes för dylik väpnad provokation. Imperialisterna och reaktionärerna kände omedelbart att det fanns meningsskiljaktigheter mellan de socialistiska länderna och utnyttjade ondskefullt detta felaktiga uttalande till att utså tvedräkt. Bourgeoisiens propagandamaskin gjorde det mesta möjliga av det och betecknade uttalandet såsom "en diplomatisk raket avskjuten mot Kina" och sade att "språket i uttalandet i viss mån påminde om det som en sträng far använder då han i kallt mod bannar ett barn och säger åt det att uppföra sig väl". Efter överläggningarna i Camp David förvreds vissa kamraters huvuden och de blev mer och mer obehärskade i sina offentliga angrepp mot Kinas kommunistiska partis utrikes och inrikespolitik. De smädade offentligen Kinas kommunistiska parti för att det försökte "att med våld pröva det kapitalistiska systemets stabilitet" och är "lika ivrigt på krig som en tupp på en fäktning". De angrep också Kinas kommunistiska parti för dess allmänna linje för det socialistiska uppbygget, dess stora språng framåt och dess folkkommuner. Och de spred förtal om att Kinas kommunistiska parti i sin ledning av staten genomförde en "äventyrar"-politik. Under lång tid har dessa kamrater ivrigt propagerat sina felaktiga åsikter, angripit Kinas kommunistiska parti och bannlyst moskvadeklarationen ur sitt tänkande. Därigenom har de skapat förvirring inom den internationella kommunistiska rörelsen och utsatt folken i världen för risken att förlora orienteringen i kampen mot imperialismen. Kamrat Thorez kan utan tvivel erinra sig vad som på sin tid energiskt propagerades i det franska kommunistiska partiets organ L'Humanité, "Washington och Moskva har funnit ett gemensamt språk, den fredliga sameexistensens. Amerika har svängt om." Det var under dessa förhållanden och för att slå vakt om moskvadeklarationen, försvara marxismen-leninismen och sätta världens folk i stånd att förstå vår syn på det aktuella internationella läget som Kinas kommunistiska parti till nittioårsdagen av Lenins födelse publicerade de tre artiklarna: Länge leve leninismen!" "Framåt på den store Lenins väg!" och "Enhet under Lenins revolutionära baner!" Ehuru vi då redan hade utsatts för angrepp sedan mer än ett halvt år tillbaka, lade vi huvudvikten på enheten och gjorde imperialismen och den jugoslaviska revisionismen till föremål för kampen i vår diskussion av de felaktiga åsikter som stred mot moskvadeklarationen. Thores och andra kamrater vände upp och ned på sanningen, när de påstod att publiceringen av de tre artiklarna var den punkt vid vilken meningsskiljaktigheterna inom den internationella kommunistiska rörelsen drogs inför offentligheten. I maj 1960 inträngde det amerikanska spionplanet U-2 över Sovjetunionen och de fyra makternas toppmöte i Paris gick om intet. Vi hoppades då att de kamrater, som så högljutt sjungit den s.k. Camp David-andans lov, skulle dra lärdom av dessa händelser och skulle stärka broderpartiernas och ländernas enhet i den gemensamma kampen mot den amerikanska imperialismens aggressions- och krigspolitik. Men vid Fackliga Världsfederationens rådsammanträde i Peking i juni samma år vägrade vissa kamrater från broderpartierna fortfarande, tvärtemot våra förhoppningar, att fördöma Eisenhower, spred många felaktiga åsikter och bekämpade de riktiga synpunkter som framfördes av de kinesiska kamraterna. Ett särskilt allvarligt faktum var att en viss person i slutet på juni 1960 gick så långt som till att höja taktpinnen och inleda ett allmänt och sammanlöpande överraskningsangrepp mot Kinas kommunistiska parti vid broderpartiernas möte i Bukarest. Denna handling innebar en grov överträdelse av principen om att frågor av gemensamt intresse ska lösas genom rådplägningar broderpartierna emellan. Den gav ett ytterligt dåligt exempel för den internationella kommunistiska rörelsen. Thorez och andra kamrater har påstått, att det albanska arbetspartiets delegat vid mötet i Bukarest "angrep Sovjetunionens kommunistiska parti". Men alla kamrater som deltog i mötet är väl medvetna om att den albanske kamraten inte angrep någon under mötet. Allt han gjorde var att han höll fast vid sina egna åsikter, icke åtlydde taktpinnen och vände sig emot angreppet på Kina. I ögonen på dem, som betraktar förhållandena mellan broderpartierna som ett förhållande mellan en patriarkalisk far och hans son, var det förvisso ett förfärande utslag av fräck olydnad när lilla Albanien vågade vägra att lyda dirigentpinnen. Från den dagen hade de ett horn i sidan mot de albanska kamraterna, använda alla slags lumpna påhitt mot dem och ville inte ge sig till freds förrän de förintat dem. Efter bukarestmötet försatt några kamrater, som attackerat Kinas kommunistiska parti, ingen tid innan de vidtog en serie allvarliga åtgärder för att utöva ekonomisk och politisk påtryckning på Kina. Utan hänsyn till internationell praxis bröt de trolöst och ensidigt avtal och kontrakt, som de ingått med ett broderland. Det rörde sig inte om ett eller två eller några dussin utan om hundratals sådana avtal och kontrakt. Dessa illvilliga åtgärder, som lät de ideologiska meningsskiljaktigheterna inverka på förhållandet stater emellan, var uppenbara brott mot den proletära internationalismens principer och mot de i moskvadeklarationen fastställda principer, som är vägledande för förhållandena mellan socialistiska broderländer. I stället för att kritisera sina egna, av stormaktschauvinism präglade misstag, anklagade dessa kamrater Kinas kommunistiska parti för misstag bestående i "handlande på egen hand", sekterism, splittring, nationalkommunism etc. Står detta i överensstämmelse med kommunistisk etik? Thorez och andra kamrater var medvetna om fakta, men de vågade likväl inte kritisera dem som faktiskt begick misstaget att utvidga de politiska och ideologiska meningsskiljaktigheterna till att störa förhållandet stater emellan. I stället anklagade de de kinesiska kamraterna för att de "blandade samman statsfrågor med ideologiska och politiska frågor". Denna hållning, som inte skiljer på rätt och orätt och gör svart till vitt och vitt till svart, är sannerligen bedrövlig. Nu nämnda fakta visar klart att tillspetsningen av meningsskiljaktigheterna i den internationella kommunistiska rörelsen, som förekom efter moskvakonferensen 1957, helt berodde på faktum att vissa kamrater i broderpartierna i en serie viktiga problem begick allt allvarligare brott mot den gemensamma linje som enhälligt överenskommits mellan broderpartierna och mot de principer som är vägledande för förhållanden mellan broderpartier och broderländer. Förhållandet att kamrat Thorez struntar i fakta och gör våld på sanningen får också ett slående uttryck i hans förvrängning av vad som verkligen förekom vid 1960 års moskvakonferens. Han påstår att Kinas kommunistiska parti "inte gillade den internationella arbetarrörelsens linje ... och därigenom skapade ett svårt läge" för konferensen. För den internationella kommunistiska rörelsens bästa föredrar vi att här icke ingå i detaljer om vad som förekom vid detta slutmöte mellan broderpartier. Vi avser att ge den riktiga bilden härav och klargöra vad som är rätt och orätt vid rätt tidpunkt och på rätt plats. Här måste emellertid framhållas, att Kinas kommunistiska parti var en av initiativtagarna till 1960 års konferens med alla kommunistiska och arbetarpartier i världen. Vi gjorde stora ansträngningar för att få den sammankallad. Under konferensen höll vi fast vid marxismen-leninismen och 1957 års moskvadeklaration och bekämpade de felaktiga åsikter som framfördes av vissa kamrater ur broderpartierna. Samtidigt gjorde vi i vissa frågor nödvändiga kompromisser. Tillsammans med andra broderpartier gjorde vi gemensamma ansträngningar att övervinna en mängd olika svårigheter och satte konferensen i stånd att uppnå positivt resultat, att nå fram till en enhällig överenskommelse och utge moskvauttalandet. Enbart dessa fakta vederlägger Thorez och vissa andra kamrater. Efter moskvakonferensen 1960 borde broderpartierna ha stärkt den internationella kommunistiska rörelsens enhet och koncentrerat sina krafter på den gemensamma kampen mot fienden i överensstämmelse med det uttalande som de givit sin enhälliga anslutning. I den resolution, om moskvakonferensen med representanterna för de kommunistiska och arbetarpartierna, som antogs vid Kinas kommunistiska partis åttonde centralkommittés nionde plenum i januari 1961, framhöll vi: "Kinas kommunistiska parti, som orubbligt håller fast vid marxismen-leninismen och den proletärt internationalismens principer, kommer att fasthålla vid uttalandet från denna konferens på samma sätt som det hållit fast vid moskvadeklarationen av år 1957, och kommer att beslutsamt verka för genomförandet av de gemensamma uppgifter som detta dokument ställer." Under de över två år som förflutit har Kinas kommunistiska parti troget genomfört vad den internationella kommunistiska rörelsen gemensamt överenskommit och ägnar aldrig svikande kraft åt att upprätthålla moskvadeklarationens och moskvauttalandets revolutionära principer. Likväl har Thorez och andra kamrater påstått att Kinas kommunistiska parti efter moskvakonferensen 1960 "fortsatt att uttrycka avvikande meningar i viktiga avsnitt av den politik, som gemensamt utarbetats av samtliga partier" samt att "de ståndpunkter som de kinesiska kamraterna intagit är till skada för hela rörelsens intressen". Vem är det som efter moskvakonferensen 1960 i ett antal frågor begått allt allvarligare brott mot moskvadeklarationen och moskvauttalandet? Kort efter moskvakonferensen inträdde en ytterligare försämring i förhållandet mellan Sovjetunionen och Albanien. Kamrat Thores har försökt lägga över ansvaret för denna försämring på Kinas kommunistiska parti. Han har anklagat Kina för att det underlåtit "att använda sitt inflytande till att bringa ledarna för det albanska arbetspartiet till en riktigare förståelse av sina skyldigheter". Ett faktum är att Kinas kommunistiska parti alltid hävdat att förhållandet mellan broderpartier och broderländer skall vila på principerna om oberoende, jämlikhet och enhet åstadkommen genom överläggningar såsom fastställts i moskvadeklarationen och moskvauttalandet. Vi har konsekvent företrätt denna åsikt ifråga om förhållandet mellan Sovjetunionen och Albanien. Det har varit vår uppriktiga förhoppning att förhållandet mellan de bägge länderna skulle förbättras, och vi har gjort vår plikt som internationalister i detta syfte. Vi har upprepade gånger erbjudit de sovjetiska kamraterna våra råd och förklarat att det parti och land som är det största bör ta initiativet till att förbättra de sovjetisk-albanska förbindelserna och utjämna meningsskiljaktigheterna genom interna överläggningar på jämställd fot mellan partierna. Vi har påpekat för dem att, även om vissa meningsskiljaktigheter för tillfället inte kan utjämnas, de bör visa tålamod i stället för att vidta åtgärder som kan leda till att förhållandet försämras. I överensstämmelse härmed skrev Kinas kommunistiska partis centralkommitté till centralkommittén i Sovjetunionens kommunistiska parti och uttryckte förhoppningen om att de sovjetisk-albanska förbindelserna skulle lösas genom överläggningar. Men våra uppriktiga bemödanden har icke beaktats. Ett antal händelser inträffade - bortdragandet av flottan från marinbasen vid Vlore, återkallandet av experterna från Albanien, inställandet av hjälpen till Albanien, inblandning i dess inre angelägenheter, etc. Kinas kommunistiska parti var illa berört av dessa grova överträdelser av de principer som är vägledande för förhållandet mellan broderländer. Inför SUKP:s XXII. kongress gav Kinas kommunistiska partis ledare ännu en gång de sovjetiska kamraterna kamratliga råd beträffande förbättringen av de sovjetisk-albanska förbindelserna. Men till vår förvåning inträffade vid SUKP:s XXII. kongress den allvarliga händelsen då Albaniens arbetsparti offentligen namngavs och angreps, och därmed skapades det vidriga prejudikatsfallet på hur ett parti använder sin egen kongress till att offentligen angripa ett broderparti. För att slå vakt om de principer i moskvadeklarationen och moskvauttalandet som är vägledande för förhållandet mellan broderpartierna och bevara enheten mot fienden, framförde den delegation från Kinas kommunistiska parti som övervarade kongressen oförbehållsamt våra invändningar mot ett beteende, som kan enbart smärta dem som står oss nära och är oss kära och glädja fienden. Det är beklagligt att denna vår allvarliga och berättigade hållning utsattes för klander. En kamrat sade till och med: "Om de kinesiska kamraterna vill bidra till att normalisera förbindelserna mellan Albanska arbetspartiet och broderpartierna, finns det knappast någon som kunde göra mer än Kinas kommunistiska parti för att hjälpa oss att lösa detta problem." Vad innebar denna anmärkning? Om den avsåg att hålla de kinesiska kamraterna ansvariga för försämringen av förhållandet mellan Sovjetunionen och Albanien, så var det ett försök att undkomma det egna ansvaret och lasta över det på andra. Om den betydde att de kinesiska kamraterna borde hjälpa till att åstadkomma en förbättring i de sovjetiskalbanska förbindelserna, så vill vi framhålla att vissa kamrater faktiskt berövade andra broderpartier möjligheten att effektivt bidra till förbättring av dessa förbindelser genom att helt ignorera våra upprepade råd och förhärdat förvärra det sovjetisk-albanska förhållandet genom att gå till och med så långt att de öppet manade till byte av parti- och statsledning i Albanien. Efter SUKP:s kongress bröt dessa kamrater utan skrupler de diplomatiska förbindelser med det socialistiska broderlandet Albanien. Var inte detta en övertygande demonstration av att de inte hade minsta önskan att förbättra förhållandet mellan Sovjetunionen och Albanien? Thorez och andra kamrater har beskyllt den kinesiska pressen för att "sprida de albanska ledarnas felaktiga påståenden". Vi måste påpeka att Kinas kommunistiska parti alltid varit motståndare till att föra ut meningsskiljaktigheter inom partierna till offentligheten och att det var vissa kamrater i ett broderparti som envisades med att göra detta och dessutom hävdade att det är oförenligt med en marxistisk-leninistisk ståndpunkt att inte göra det. När under dessa förhållanden meningsskiljaktigheterna mellan Sovjetunionen och Albanien offentligen blottades, publicerade vi samtidigt en del av materialet från bägge sidor i kontroversen i syfte att låta det kinesiska folket veta hur saken verkligen låg till. Kan det verkligen anses riktigt att vissa kamrater från ett broderparti gång på gång och fritt ska få fördöma ett annat broderparti, få säga att dess ledare är antileninistiska, att flera ledare vill förtjäna privilegiet att mottaga en imperialistisk utdelning av trettio silverpenningar, att de är bödlar med blod på sina händer och så vidare, och så vidare, medan detta broderparti inte tillåtes att försvara sig själv och andra broderpartier inte medges att publicera material från bägge parter i konflikten? De som gör anspråk på att ha "fullständigt rätt" har publicerat den ena artikeln efter den andra med angrepp mot Albanien, men de är dödsförskräckta för de albanska kamraternas svar, de vågar inte publicera dem och är rädda när andra gör det. Detta visar helt enkelt att rätten inte är på deras sida och att de har ont samvete. Kamrat Thores och andra kamrater anklagar dessutom Kinas kommunistiska parti för att det "till massrörelserna överfört de meningsskiljaktigheter som kan existera eller uppstå bland kommunisterna". De hänvisar därvid särskilt till världsfredsrådets konferens i Stockholm i december 1961, där, såsom de säger, Kinas kommunistiska parti "ställde kampen för nationell befrielse mot kampen för avrustning och fred". Detta är raka motsatsen till fakta. Det är inte de kinesiska kamraterna utan vissa kamrater från ett broderparti, som infört meningsskiljaktigheterna mellan broderpartierna i de internationella demokratiska organisationerna. De har upprepade gånger försökt att påtvinga dessa internationella demokratiska organisationer sin egen felaktiga linje, som står i strid mot moskvadeklarationen och moskvauttalandet. De har ställt kampen för nationell befrielse emot kampen för världsfred. Utan hänsyn till att de massor, som dessa organisationer representerar, hyser en vida spridd önskan att bekämpa imperialismen och kolonialismen, att vinna eller trygga nationell oberoende, envisas dessa kamrater med att göra "alla ansträngningar för avrustning" till den allt överskuggande uppgiften och de utbjuder energiskt den felaktiga föreställningen att "en värld utan vapen, utan arméer, utan krig", kan förverkligas medan imperialismen och utsugningssystemet fortfarande består. Det är detta som givit upphov till ständiga skarpare kontroverser i dessa organisationer. Liknande kontroverser utbröt vid Världsfredsrådets sammanträde i Stockholm i december 1961. Vissa personer krävde vid denna konferens att koloniala och halvkoloniala folk, som lever under imperialismens och kolonialismens bajonetter, ska vänta till dess imperialisterna och kolonialisterna accepterat allmän och fullständig avrustning, uppgett sitt väpnade undertryckande av den nationella oavhängighetsrörelsen och hjälper de outvecklade länderna med pengar, som de inbesparat genom avrustningen. Vad dessa personer önskar är faktiskt att de förtryckta nationerna, medan de väntar på allt detta, icke ska bekämpa imperialismen och kolonialismen eller göra motstånd mot det väpnade förtryck som deras koloniala herrar utövar, ty i annat fall, säger de, kan ett världskrig utlösas och orsaka döden för miljoner och åter miljoner människor. Med utgångspunkt från just denna absurda "teori" har dessa personer baktalat den nationella oavhängighetsrörelsen såsom en "rörelse för att trava upp lik". Det är dessa personer och inte de kinesiska kamraterna, som brytit mot Moskvadeklarationen och Moskvauttalandet. De två senaste stora problemen i det internationella läget var Kubakrisen och den kinesisk-indiska gränskonflikten. Den ståndpunkt som Kinas kommunistiska parti intagit i dessa problem står helt i överensstämmelse med marxismen-leninismen samt med Moskvadeklarationen och Moskvauttalandet. Likväl har Throez och andra kamrater i detta sammanhang riktat ilskna angrepp mot Kinas kommunistiska parti. Ifråga om Kubakrisen har Throez och andra kamrater anklagat Kinas kommunistiska parti för att önska "få till stånd ett krig mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna och därmed störta hela världen i en termonukleär katastrof". Finns det fakta för denna anklagelse? Vad gjorde det kinesiska folket under Kubakrisen? Det fördömde beslutsamt de aggressionshandlingar som den amerikanska imperialismen begått, stödde beslutsamt de fem krav som det kubanska folket ställde upp till försvar för sin oavhängighet och suveränitet och vände sig bestämt emot försöken att för en principlös kompromiss skull påtvinga Kuba en "internationell inspektion". Exakt vad var det som var fel av allt detta som vi gjorde? Uppmanade inte också det franska kommunistiska partiets uttalande av den 23 oktober 1962 till "energiska protester mot den amerikanska imperialismens krigiska och provocerande handlingar"? Fördömde inte L'Humanites nummer av samma datum den amerikanska aggressionen såsom "renodlad och sedan länge förberedd aggression mot Kuba" och framhöll den inte för folken i alla länder att "det är av vikt att folken stärker sin solidaritet med Kuba och intensifierar sin kamp"? Vi kanske får fråga kamrat Thorez: när ni på detta sätt stödde det kubanska folket och bekämpade den amerikanska aggressionen ville också ni då störta världen i en thermonukleär katastrof? Varför var det riktigt av er att göra detta vid en tidpunkt, och varför har det blivit ett brott av Kina att beständigt göra samma sak? Orsaken är tydligen den, att ni följde taktpinnen, plötsligt ändrade er ståndpunkt och inför de amerikanska aggressionshandlingarna började framhålla behovet av "rimliga eftergifter" och "förnuftiga kompromisser". Det är skälet att ni svängde ert artilleri från yankeepiraterna och mot de broderpartier, som ständigt intagit en riktig ståndpunkt. Och än värre, vissa kamrater i FKP har smädat alla som stod fast mot de amerikanska aggressorerna med sådana förnedrande epitet som "revolutionära frashjältar", anklagat dem för att använda "vackra ord" och för "spekulation i den beundran som det kubanska folkets mod med rätta givit upphov till". Dessa kamrater har sagt att "mod allena är icke kamrater anklagat Kina för att sakna "det minimum av god vilja" som krävs för en lösning av tvisten. Denna anklagelse är löjlig. Vi har redan haft anledning att utförligt behandla den kinesiska regeringens orubbliga inställning på en fredlig lösning av den kinesisk-indiska gränsfrågan och de ansträngningar den i detta sammanhang gjort under en följd av år. För närvarande har situationen vid gränsen börjat lätta såsom resultat av det svåra nederlag som de indiska styrkorna led i sina omfattande angrepp och de kinesiska truppernas, på Kinas eget initiativ genomförda åtgärd att blåsa eldupphör och dra sig tillbaka sedan de genomfört sina framgångsrika motangrepp till självförsvar. I över tre års tid har den kinesisk-indiska gränstvisten givit bindande bevis för att den kinesiska regeringen handlat fullständigt riktigt då den fört en nödvändig kamp mot den indiska Nehruregeringens reaktionära politik. Det överraskande är att när ett socialistiskt broderland stod inför Nehruregeringens provokationer och angrepp, vissa självutnämnda marxism-leninister skulle överge den proletära internationalismens princip och inta en "neutral" hållning. I praktiken har de icke blott givit politiskt stöd åt Nehruregeringens kinafientliga politik utan har försett denna regering med krigsmaterial. I stället för att fördöma detta felaktiga handlingssätt, har Thorez och andra kamrater framställt det såsom en "förnuftig politik". Vad har hänt med er marxism-leninism och er proletära internationalism? Om och om igen har kamrat Thorez angripit Kinas politik mot Indien såsom fördelaktig för imperialismen. Så tidigt som 1960 sade han, att Kinas kommunistiska parti "ger Eisenhower möjlighet att i Indien bli välkomnad på ett sätt som inte skulle ha kommit honom till del under andra förhållanden". Ännu i denna dag upprepar en del franska kamrater denna anklagelse. Inför en var som har politiskt omdöme är det knappast nödvändigt att dröja vid faktum att ett av Nehruregeringens syften, med att framkalla konflikt vid den kinesisk-indiska gränsen, var att tjäna den amerikanska imperialismens behov och tillförsäkra sig mera amerikansk hjälp. Vi skulle bara vilja fråga kamrat Thorez och vissa andra medlemmar av FKP: Har ni verkligen glömt att Eisenhower inte bara välkomnades i Indien utan fick ett varmt mottagande även i Frankrike? Kamrat Thorez kritiserade vid det franska kommunistiska partiets centralkommittés plenum skarpt ett antal valda kommunistiska municipal och stadsfullmäktige i Parisområdet för att de inte deltog i mottagningen för att hälsa Eisenhower välkommen, då han besökte Paris i september 1959. För att citera kamrat Thorez: "Det är nödvändigt att säga vi anser det vara ett misstag att, trots beslut av politiska byrån, som önskade att samtliga valda municipal- och stadsfullmäktige i Parisområdet skulle närvara, de inte alla var närvarande vid mottagningen för Eisenhower i stadshuset. Det var en felaktig ståndpunkt. Jag har också kritiserat den efter min återkomst. (Kamrat Thorez hade just återkommit från en utlandsresa. - Red.) Jag vill upprepa att politiska byrån fattat ett riktigt beslut, men att den inte visste hur den skulle säkerställa dess tillämpning." (L'Humanité, 11 november 1959). Om Kinas kommunistiska parti ska ha skulden för det välkomnande Nehru bestod Eisinhower, vem ska då, vill vi fråga kamrat Thorez, ha skulden för hans bemödanden att förmå alla de valda minucipal- och stadsfullmäktige i Parisområdet att deltaga i mottagningen för att hälsa Eisenhower välkommen. Ur marxistisk klassynpunkt sett behöver ingen förvånas över att Nehru välkomnade Eisenhower. Men när en kommunistisk partiledare visar en sådan iver att välkomna den amerikanska imperialismens främste och så strängt kritiserar kamrater för underlåtenhet att deltaga i mottagningen, kan man inte hjälpa att man blir förundrad. Dessa två problem, kubakrisen och den kinesisk-indiska gränsfrågan, har ännu en gång avslöjat den linje och politik som följes av de, vilka gör anspråk på att ha "fullständigt rätt" och visat att de står i motsättning till marxismenleninismen samt till moskvadeklarationen och moskvauttalandet. Likväl har de inte dragit den rätta lärdomen härav, inte heller visar de någon önskan att rätta sina fel och återvända till marxismen-leninismens, moskvadeklarationens och moskvauttalandets väg. I stället har de, vredare och rödare i ansiktet än någonsin förr, glidit längre och längre utför den orätta vägen, och i ett försök att avleda folks uppmärksamhet och dölja sina misstag, har de startat en ännu större notströmning riktad emot Kinas kommunistiska parti och andra broderpartier, en strömning som är förödande för den internationella kommunistiska rörelsens enhet. Flera europeiska broderpartier höll sina kongresser mellan november 1962 och januari 1963. Vid dessa kongresser skapades, genom sorgfälliga arrangemang, en vämjelig situation med omfattande och offentliga angrepp på Kinas kommunistiska parti och andra namngivna broderpartier. Framför allt vid Tysklands socialistiska enhetspartis kongress nyligen nådde denna motströmning en ny klimax i angreppen mot Kinas kommunistiska parti och andra namngivna broderpartier samt i brytandet av den internationella kommunistiska rörelsens enhet. Vid denna kongress fortsatte vissa kamrater att, samtidigt som de talade om att göra slut på angreppen, rikta våldsamma anfall mot Kinas kommunistiska parti och andra broderpartier och försökte dessutom öppet att upphäva domen över den förrädiska titoklicken. Kan dessa kamrater lura någon med sitt dubbelspel? Uppenbarligen inte. Dylikt dubbelspel visar ju att de icke är uppriktiga när de talar om att göra slut på angreppen och återställa enheten. Det bör särskilt framhållas att frågan om hur Titoklicken skall behandlas är en viktig principfråga. Den är inte en fråga om hur moskvauttalandet ska tolkas utan om det ska försvaras eller rivas i stycken. Det är inte en fråga om vilken hållning man ska inta till ett broderparti utan om vilken hållning man ska ta till förrädare mot kommunismens sak. Den är inte en fråga om att hjälpa kamrater att rätta begångna misstag utan om att avslöja och brännmärka fiender till marxismen-leninismen. Kinas kommunistiska parti, som troget håller fast vid marxismen-leninismen och moskvauttalandet, kommer aldrig att tillåta att broderpartiernas gemensamma överenskommelse förfalskas eller utrangeras. Vi kommer aldrig att tillåta att man drar in förrädare i våra led, och kommer aldrig att gå med på att man köpslår om marxistisk-leninistiska principer eller schackrar bort den internationella kommunistiska rörelsens intressen. Av ovan anförda fakta framgår klart att det inte är vi utan vissa kamrater från broderpartierna som i en hel serie frågor begått allt allvarligare brott mot moskvadeklarationen och moskvauttalandet. Det är inte vi utan vissa kamrater i broderpartierna, som underlåtit att undanrödja meningsskiljaktigheterna broderpartier emellan i överensstämmelse med dessa två gemensamma dokument och tvärtom förvärrat dessa meningsskiljaktigheter. Det är inte vi utan vissa kamrater i broderpartierna, som ytterligare inför fienden blottat meningsskiljaktigheterna mellan broderpartierna och offentligen och med ökad våldsamhet angripit namngivna broderpartier. Det är inte vi utan vissa kamrater från broderpartierna som emot den internationella kommunistiska rörelsens gemensamma linje ställt sin egen felaktiga linje och därmed utsatt det socialistiska lägret och den internationella kommunistiska rörelsen för en allt allvarligare fara för splittring. Av ovan anförda fakta kan man också klart se att Thorez och vissa andra kamrater i Frankrikes kommunistiska parti har intagit en förvånansvärt oansvarig hållning till den nuvarande allvarliga debatten i den internationella kommunistiska rörelsen. De har tillgripit bedrägeri, undanhållit information, dolt fakta och vanställt det kinesiska kommunistiska partiets åsikter för att vara i stånd att göra otyglade angrepp på det. Detta är förvisso icke det riktiga sättet att föra en debatt och visar inte heller en ansvarig inställning till det franska kommunistiska partiets medlemmar och till den franska arbetarklassen. Om Thorez och de andra kamraterna vågar se fakta i ögonen och tror att de själva har rätt, borde de publicera Kinas kommunistiska partis material, som förklarar dess åsikter, inklusive de relevanta artiklar som vi nyligen offentliggjort, och låta alla medlemmar av Frankrikes kommunistiska parti och den franska arbetarklassen få veta sanningen och själva avgöra vad som är rätt och orätt. Kamrat Thorez och övriga kamrater! Vi har redan publicerat era uttalanden som anklagar oss. Vill ni göra likadant med våra? Är ni det slagets statsmän? Har ni det slagets mod? Kamrat Thorez och vissa andra kamrater i Frankrikes kommunistiska parti har vanställt fakta och vänt upp och ned på rätt och orätt i en omfattning som verkligen är förvånande, och likväl fortsätter de att kalla sig själva "skapande marxist-leninister". Välan, låt oss se på detta slags "skaparförmåga". Vi noterar att Thorez och de andra kamraterna före 1959 riktigt framhöll att den amerikanska imperialismen var ledare för agressionsstyrkorna och att de brännmärkte den amerikanska regeringens aggressions- och krigspolitik. Men kort före överläggningarna i Camp David sade någon att Eisenhower hoppades på "undanröjande av spänningen i förhållandet mellan stater" och vips tävlade Thores och de övriga med varandra om att leda applåderna för Eisenhower och beslöt att Frankrikes kommunistiska partis parlamentsledamöter skulle hälsa denne "fredsemissarie" välkommen. Det var en fullständig helomvändning på 180 grader i åtlydnad för taktpinnen. Vi noterar också att i september 1959, sedan de Gaulle utsänt ett uttalande, om "självbestämmanderätt" för Algeriet, i vilket han helt vägrade att erkänna dess oberoende och suveränitet, avslöjades detta, i ett uttalande från politiska byrån i det franska kommunistiska partiets centralkommitté, med rätta såsom "en rent demagogisk manöver". Kamrat Thorez sade själv vid den tiden att det var "ingenting annat än en politisk manöver". Men litet mer än en månad senare, så snart en utländsk kamrat sagt att de Gaulles uttalande hade "stor betydelse", kritiserade kamrat Thorez skarpt politiska byrån i det franska kommunistpartiets centralkommitté för att den gjort en "falsk värdering" och deklarerade att den politiska byråns ursprungliga uttalande var "förhastat, överilat". Detta var en annan fullständig helomvändning på 180 grader i åtlydnad för taktpinnen. Vi noterar vidare att Thorez och de övriga kamraterna i det förgångna fullt riktigt fördömde den jugoslaviska Titoklickens revisionistiska program och sade att Titoklicken tog emot "subsidier av de amerikanska kapitalisterna" och att dessa "kapitalister tydligen inte ger dessa för att underlätta det socialistiska uppbygget". Men nyligen talade någon om att "hjälpa" Titoklicken att "återinta sin plats i broderpartiernas stora familj" och vips började Thorez och andra kamrater att tala en hel del om att "hjälpa de Jugoslaviska kommunisternas förbund att bli återupptaget i den stora kommunistiska familjen". Detta var ytterligare en helomvändning på 180 grader i åtlydnad för taktpinnen. Vi noterar också att för omkring ett år sedan, när Kinas kommunistiska parti motsatte sig ett partis sed att offentligen på sin kongress angripa ett annat broderparti, någon fördömde vårt ställningstagande såsom "motsatsen till en marxistiskleninistisk ståndpunkt". Och sedan följde kamrat Thores honom i spåren genom att säga att de kinesiska kamraterna hade "orätt" när de tog en sådan ståndpunkt som var "oriktig". Nyligen fortsatte någon angreppen samtidigt som han sade att den öppna polemiken borde upphöra, och vips var vissa kamrater i Frankrikes kommunistiska parti färdiga att följa efter och sade att detta var "förnuftigt, leninistiskt". Det var ytterligare en vändning i åtlydnad för taktpinnen. Exemplen av detta slag är för många för att man skall kunna nämna dem alla. Detta sätt att vända och så obetingat följa taktpinnen kan omöjligen betraktas såsom ett kännetecken på det normala, på oberoende och jämlikhet baserade förhållande som bör bestå broderpartier emellan, utan snarare på onormala, feodala, patriarkaliska förhållande. En del kamrater tror synbarligen att de helt kan nonchalera proletariatets och det egna folkets intressen, att de helt kan nonchalera också det internationella proletariatets och folkens i hela världen intressen, och att det är gott nog att bara följa andra. Är det rätt att gå åt öster eller är det rätt att gå åt väster? Är det riktigt att rycka fram eller är det riktigt att slå till reträtt? Sådana frågor bryr de sig inte alls om. De upprepar ord för ord vad någon annan säger. Om någon annan tar ett steg, så följer de med samma steg. I detta ligger en alltför stor förmåga att härma och allt för litet av marxistiskleninistiska principer. Är "skapande marxister-leninister" av detta slag något att vara stolt över? Hur mycket kamrat Thorez och andra kamrater i det franska partiet än må publicera i syfte att förtala och illvilligen angripa Kinas kommunistiska parti, kan de inte i minsta mån fläcka det stora kinesiska kommunistiska partiets ära. Deras förehavanden i detta stycke står i strid med alla kommunisters önskan att avlägsna meningsskiljaktigheterna och stärkt enheten och går inte heller i stil med den franska arbetarklassens och det franska kommunistpartiets ärorika traditioner. Arbetarklassen och det arbetande folket i Frankrike har en lång och ärofull revolutionär tradition. I sin hjältemodiga strävan att bygga upp pariskommunen gav den franska arbetarklassen ett lysande exempel för den proletära revolutionen i alla världens länder. Internationalen, den odödliga kampsången, som skapades av en framstående kämpe och begåvad kompositör ur den franska arbetarklassen, är en stridssignal till världens folk att kämpa för sin egen frigörelse och genomföra revolutionen till slutet. Frankrikes kommunistiska parti, som bildades under inflytande av den stora socialistiska Oktoberrevolutionen, samlade en väldig mängd av det franska folkets bästa söner och döttrar och förde tillsammans med den franska arbetarklassen och det arbetande folket beslutsamma strider. I motståndsrörelsen mot fascismen berikade det franska folket under det franska kommunistiska partiets ledning den franska arbetarklassens revolutionära traditioner och visade ett oförfärat hjältemod. Under efterkrigstiden spelade de franska kommunisterna en viktig roll i kampen för att försvara världsfreden, bevara de demokratiska rättigheterna, förbättra det arbetande folkets levnadsvillkor och slå tillbaka monopolkapitalet. Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket har alltid hyst den största respekt för Frankrikes kommunistiska parti och det franska folket. Kamrat Thorez och de andra kamraterna har upprepade gånger framhållit att de kinesiska kamraterna bör rätta sina misstaga Men det är inte vi utan kamrat Thorez och de andra kamraterna, som verkligen behöver rätta misstag. Trots det förhållandet att vi inte har annat val än att i denna artikel debattera med kamrat Thorez och vissa andra franska kamrater, hoppas vi uppriktigt att de ska göra det franska kommunistiska partiets historia heder och vårda sig om de meriter de själva förvärvat i kampen för kommunismens sak. Vi hoppas att de ska behjärta den internationella kommunistiska rörelsens intressen, rätta sina fel, som icke står i samklang med det franska proletariatets revolutionära traditioner, icke står i samklang med det franska kommunistiska partiets ärorika traditioner och den trohetsed de svurit kommunismens sak, och att de ska återvända till marxismen-leninismens banér och till moskvadeklarationens och moskvauttalandets revolutionära principer. Kinas kommunistiska parti försvarar nu som alltid det socialistiska lägrets enhet, den internationella kommunistiska rörelsens enhet och enheten mellan de revolutionära folken i världen, och motsätter sig varje försök att genom ord eller handling bryta denna enhet. Såsom alltid slår vi beslutsamt vakt om marxismen-leninismen och moskvadeklarationens och moskvauttalandets revolutionära principer, och vi är emot alla ord och handlingar som står i strid med dessa revolutionära principer. Naturligtvis kan det svårligen undgås att meningsskiljaktigheter av ett eller annat slag uppkommer inom den internationella kommunistiska rörelsen. När meningsskiljaktigheter uppstår och särskilt då de gäller rörelsens linje, är enda sättet att stärka den internationella kommunistiska rörelsens enhet, att ta önskan om enhet som utgångspunkt och genom allvarliga debatter undanröja meningsskiljaktigheterna på marxismen-leninismens grundval. Frågan är inte om man ska debattera, utan på vilka vägar och med vilka metoder debatten ska föras. Vi har alltid hävdat att debatterna ska föras endast broderpartierna emellan och inte inför offentligheten. Ehuru denna vår ståndpunkt är obestridlig, har den angripits av vissa kamrater i broderpartierna. Efter att i över ett års tid offentligen ha angripit oss och andra broderpartier har de nu ändrat ton och säger att de vill göra slut på den öppna polemiken. Vi skulle vilja fråga: Anser ni nu att de offentliga angrepp ni gjort mot broderpartierna var ett misstag, eller ej? Är ni beredda, att erkänna detta misstag och framföra en ursäkt till de broderpartierna ni angripit, eller inte? Är ni verkligen och uppriktigt redo att återgå till den riktiga linjen att genomföra slutna överläggningar mellan partierna på jämlikhetens grund? I syfte att avlägsna meningsskiljaktigheterna och stärka enheten har Kinas kommunistiska parti många gånger föreslagit och anser alltjämt att ett möte med representanter för de kommunistiska och arbetarpartierna i alla länder bör sammankallas. Kinas kommunistiska parti är dessutom berett att tillsammans med alla broderpartierna vidta nödvändiga mått och steg för att skapa förutsättningar för inkallandet av ett dylikt möte. En av de förberedande åtgärderna för ett sådant möte är att inställa den alltjämt pågående polemiken. Kinas kommunistiska parti ställde för länge sedan förslag härom. Vi anser att vid den offentliga polemikens inställande handlingarna måste ansluta till orden och inställandet vara ömsesidigt och allmänt. Några personer har medan de låtsats upphöra med polemiken fortsatt att göra angrepp. I verkligheten vill de förbjuda den, som de slagit, att slå tillbaka. Detta går inte för sig. Man måste inställa inte blott angreppen mot Kinas kommunistiska parti utan också de angrepp som riktas mot Albaniens arbetsparti och andra broderpartier. Vidare är det absolut otillåtligt att använda polemikens inställande som förevändning till att förbjuda att den jugoslaviska revisionismen avslöjas och fördömes. Detta bryter mot moskvadeklarationens stadgande om skyldighet att ytterligare avslöja de revisionistiska ledarna i Jugoslavien. Vissa personer vill nu å ena sidan utstöta broderpartiet Albaniens arbetsparti ur den internationella kommunistiska rörelsen och å andra sidan dra in den förrädiska Titoklicken. Vi vill öppet säga dessa människor att detta är stört omöjligt. En nödvändig åtgärd i förberedelserna för ett dylikt möte är överläggningar mellan broderpartierna två och två eller flera. Detta föreslogs av Kinas kommunistiska parti för så länge sedan som tio månader tillbaka. Vi har alltid varit villiga att hålla överläggningar med alla broderpartier som delar vår önskan att undanrödja meningsskiljaktigheterna och stärka enheten. Faktum är att vi haft dylika överläggningar med ett antal broderpartier. Vi har aldrig vägrat att hålla bilaterala överläggningar med något broderparti. I sitt uttalande av den 12 januari påstod det brittiska kommunistiska partiets exekutivkommitté att Kinas kommunistiska parti icke gått med på SUKP:s begäran "om en gemensam diskussion". Det har sagts att detta berättats för dem av ett annat parti. Vi måste emellertid allvarligen påpeka att detta är ett rent påhitt. Vi upprepar att vi är redo att hålla överläggningar och utbyta åsikter med vilket broderparti eller vilka broderpartier som helst i syfte att underlätta inkallandet av ett möte med representanter för de kommunistiska partierna i alla länder. För närvarande påskyndar imperialisterna,
och särskilt de amerikanska imperialisterna, sin aggressions- och
krigspolitik. De för en frenetisk kamp mot de kommunistiska partierna
och det socialistiska lägret och undertrycker brutalt de nationella
befrielserörelserna i Asien, Afrika och Latinamerika samt folkens
revolutionära kamp i alla länder. I detta läge manar
alla kommunistiska partier, världsproletariatet och folken i alla
länder ivrigt till stärkande av enheten inom det socialistiska
lägret, enheten inom den internationella kommunistiska rörelsens
led och enheten mellan folken i hela världen mot vår gemensamme
fiende. Låt oss undanröja meningsskiljaktigheterna och stärka
enheten på grundval av marxismen-leninismen och på grundval
av moskvadeklarationen och moskvauttalandet! Låt oss arbeta tillsammans
för att ge större styrka åt vår kamp mot imperialismen,
för att vinna seger för världsfredens, den nationella
befrielsens, demokratins och socialismens sak och uppnå vårt
stora mål, kommunismen!
|